i 6 år. hela 6 år har jag hållt på med sporten som jag tycker väldigt mycket om. Jag kommer ihåg min första träning när vi satt där i ringen och alla kände varandra utom jag. det var bara jag från mönsterås och alla andra från blomstermåla. och anledningen till att jag började spela heter niklas ljunggren alltså min pappa. jag var med honom överallt när de spelade matcher och jag tyckte att min pappa var så häftig. när jag var liten så var jag väldigt blyg av mig och hade inget som helst självförtroende men ändå så lyckades pappa med att dra med mig till sporthallen och än idag är jag väldigt tacksam över det. i början tog jag det som en lek , spelade pool-spel som det kallas och lekte runt lite men efter ett tag förstod jag vad det egentligen handlade om, jag ville helt enkelt bli bäst och nå mina riktigt höga mål med innebandyn. jag hittade min anteckningsbok som jag hittade hemma hos pappa i helgen stod det " när jag blir stor då ska jag bli lika duktig som pappa och jag ska inte göra honom besviken för nu ska jag kämpa och bli bäst" visst blev jag bättre med tiden och i f10 var jag en av de spelarna som verkligen satsade på att göra några mål på matcherna , gå in stenhårt och träna så mycket jag hann. och det lönade sig , jag vann träningspriset mitt första år, som sagt träning ger färdighet. min tränare i f10 var André Andersson och jag tyckte han var jättebra men kanske lite för snäll sometimes. i f12 började allvaret , såg jag det som då vi började att spela serie matcher och vi fick en ny tränare , Andreas Fleetwood och han var med superduperbra tyckte jag. för han behandlade mig likadant som alla andra. jag kände ju knappt några och vågade inte säga något heller. därför så bildade de andra spelarna ett gäng och de såg alltid ner på mig för jag var en av de som satsade och inte stod och pratade vid sidan av när vi skulle byta övning. jag tyckte att denna tiden var den jobbigaste men ändå bästa tiden i innebandyn , i min "karriär". jag lärde mig mycket nytt och kämpade på som bara den. jag kämpade och slet in i det sista , det gjorde de andra med det är jag säker på! sen efter det året så blev vi ett f14 och under det året tog jag ett jättekliv och den tiden var jätteviktig i mitt liv. jag tror att mycket berodde på att vi fick en jättebra tränare , en av de bästa jag har haft Mikael Hartzell och hans pappa Björn Hartzell. vi hade fått tillbaka André med och de tre var verkligen jätte bra och en bättre blandning av dem finns inte. Mikael och Björn var de som var strängast men man lärde sig mycket av det men ibland blir man jävligt sur när man verkligen failar gång på gång och då fanns alltid André där och gjorde en på bra humör igen och så fortsatte man. vi kom trea detta året och serien var verkligen tuff. men vårat lag la sig aldrig ner och deppade ihop vi kämpade enda in i kaklet! och det är nog våran nyckel till framgång. jag började att tycka om mitt lag mer och mer. en gång åkte vi till skövde och spelade cup och sov över i en skola och det avr ett av mina bästa innebandy minnen , det var superkul! vi såg på matcher , vi hoppade sovsäck för att brandlarmet hade gått, vi sov aldrig när Mikke och Björn ville , jag glömde min sovsäck hemma på trappen så jag fick ta pappas så han fick dela med André , vi hittade några killar som vi hejade på och dem på oss, i matchen mot halna så gjorde jag ett riktigt halk mål då de andra slog på mig, jag köpte en ny klubba och sköt hårdast i en tävling så jag fick en klubba till, vi vann mot skara hela tiden, jag vann matchens spelare tröja och allt var superbra! jag kom ihåg en händelse som ändrade mig totalt , efter en träning med mitt lag så ringde min telefon och det var Andreas Fleetwood som frågar om jag vill vara med i div 2 i damlaget i carlshamn och vilken 13 åring skulle säga nej till det ? det gjorde inte jag heller. så jag satte mig på bussen och åkte med de "stora" tjejerna och spelade. vi vann med 9-0 och ett utav de målen gjorde jag! tänka er , det gjorde jag! och i pausen när jag skulle värma upp när de andra snackade taktik i omklädningsrummet så fick jag beröm utav en domare , han tyckte att jag var skitbra och jag lixom svävade på moln. känslan av att gå in i div 2 i ett damlag var väldigt skrämmande men ändå väldigt kul. efter den matchen så började jag att träna med damlaget någon dag i veckan och där förändrades jag väldigt mycket. våren kom och fair play cup skulle dra igång och jag hade en bra känsla i magen. vi vann semifinalen och vi vann även finalen mot självaste färjestaden som vi aldrig vunnit över tidigare. jag var så glad , så jävla glad. inte bara för att jag gjorde så att vi kom till final , utan även att jag bara älskade mitt lag, jag trivdes där. men som alla vet så måste man gå vidare och det gjorde vi , vi blev inget f16 , vi gick direkt till ett damlag och där gick det över förväntan. men när jag var på topp så mådde jag väldigt dåligt , jag hade det jobbigt överallt , hemma och mina vänner försvann, jag började att få ångest över varje träning , varje träning sket sig och det var så jävla jobbigt att se alla andra klara det men inte jag. men även att vi inte var ett f16 så var vi med i fair play cup här med och vi kom till kvartsfinalen och där borde vi ha vunnit tyckte jag. det blev straffar vilket vi inte förberett oss på och alla missade sina straffar , jag var näst sist och de andra hade satt den två gånger och jag var tvungen att klara det , och det gjorde jag! efter det så vände min ångest eller iaf ett tag. vi började att ha en tränare som jag tycker är jättebra , Robert Gustavsson. han lärde mig mycket , men även här en massa ångest över mitt presterande. men till slut gick det bra. något som kan vara bra att veta är att jag skadades i min vänstra fot , jag klev snett riktigt rejält inne i kalmar och blev borta ifrån innebandyn i ett halvår , men jag skulle egentligen inte få börja på två år. jag trodde inte att skadan skulle komma tillbaka men det gjorde den om och om igen. vilket gjorde att jag inte kunde fullfölja allt , eller gå in helhjärtat. än idag har jag en spricka i min vänstra fot men störs inte lika mycket av det längre.

nu när jag är så illa tvungen att säga farväl och lägga innebandyn åt sidan så vill jag bara säga tack till alla underbara personer , tränare som medspelare. jag skrev ju att jag skulle göra pappa stolt när jag blev bäst i innebandy men jag är ledsen pappa , även de bästa faller någon gång.





FARVÄL.
- tack för allt , det var ett utav de bästa sakerna i mitt liv '